Du

Jag är uppfylld av känslor. Det är inget nytt, det brukar jag vara. Jag gillar att känna. Känner hellre lite än inget alls. Känner hellre lyckan kort och ser den dö fort och skoningslöst än inte alls. Så var det med dig. Vi lärde känna varandra fort. Kanske för fort. Det blev intensivt, från båda håll. Starka, osäkra känslor. Många frågor. Vi sågs och det var det lyckligaste dygnet i mitt liv. Det var precis så som jag upplevt framtiden inom mig. Alla olikheter, alla likheter och alla glädjeämnen. Känslan av att ha dig i min famn. Jag kände framtiden, jag kände nuet och jag kände lyckan. Samhörigheten. Det låter väldigt intensivt och det var det. Jag har märkt att med mig så blir det ofta för intensivt. Så är det. Sån är jag. Kanske var det en av skälen till att lyckan rämnade. Min intensitet kan vara skrämmande, det vet jag. Ibland försöker jag att tampas med den, beväpnad till tänderna med lugn och stillhet tygla mitt inre. Det går inte och det får jag leva med.

Ingen före dig har gjort mig så gott, i längden. Lika tyngd som betagen ligger jag här nu och reflekterar. Man får känna, det är bra. det gör jag mycket. Och öppet. För öppet för mångas ögon.
Jag vet sedan jag träffade, umgicks och såg mig med dig vad jag vill med mig själv. Vad jag önskar och vart jag vill komma. För dig öppnade jag mig som aldrig tidigare. Ingen annan har fått se så mycket av mig. Inte ens jag själv. För det är jag dig evigt tacksam. Du visade mig vägen till mitt inre genom att låta mig vilja visa. Du gav mig mod att se mig, vad som var gott och vad som behövde lagas. Gav mig mod att börja laga.

Jag såg en underbar person i dig. En oerhört vacker person med ett fascinerande yttre och ett lika fascinerande, hänförande inre. Ingenting önskar jag mer än att du finner lyckan. Kan inte jag vara den som ger dig den så önskar jag dig fortfarande lika mycket lycka som om så vore fallet. Du är och kommer alltid att vara en nyckelperson för mig. Hon som låste upp och visade mig Fabian. Jag är fortfarande hänförs över vad jag fick se. Jag är fortfarande uppe på små moln och dinglar med benen. Dinglar med benen i ett hav av oklarhet. Friskt, upplyftande och läskigt är det. Tack vare dig ser jag nu i varje tanke framåt. Du gav mig perspektiv och lycka. För det är jag dig evigt tacksam. Tack

About these ads
Explore posts in the same categories: Uncategorized

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 996 andra följare

%d bloggers like this: