Årets viktigaste skivköp

För ungefär en månad sedan så gick jag till Bengans i Göteborg för et ärende som för mig var banbrytande. Jag gick dit för att få tips, tips på något nytt för mig. Det kan låta trivialt men för mig så var dett stort. Jag har alltid varit väldigt stolt över mitt musiklyssnande, över min musiksmak. Det har alltid varit just mitt lyssnande, min smak. Just stoltheten kommer från de influenser jag har, i många hänseenden har jag varit autodidakt men i andra har jag tagit till mig från andra, men då väldigt selektivt. Så att nu gå fråga mig för, för att bredda registret, det var stort för mig och det var jag också tydlig med.

För sex år sedan så skrev jag en AB-uppsats i musikvetenskap om skamusikens utveckling från Jamaica till Storbrittannine. Vill minnas att jag lite löst berörde tredjevågs ska också, men högst flyktigt. Skamusiken är en som många andra, mansdominerad genre med några få undantag. Pauline Black är kanske det det tydligaste undantaget. Pauline Black är en kaxig, stark sångerska som var sångerska i bandet The Selecter. Det största bandet med kvinnlig sångerska inom genren. Under början på nittiontalet var No Doubt deras förband under en USA-turné och Gwen Stefani skall ha uttryckt henne vara en stor förebild.

Anyhow. Jag gick till Bengans med önskan om något som liknade ovanstående. Kaxigt, brittiskt, kvinnligt. Med den mycket goda hjälp jag fick så kom jag därifrån med Lily Allens första album Alright, Still. Förutom detta, så hittade jag något mer, något som gjorde åtminstone den månaden fulländad.

Att jag överhuvudtaget började lyssna på ska är tack vare ett amerikanskt skapunk-band kallat Voodoo Glow Skulls. Jag hörde en platta med dem när jag gick i mellanstadiet. Firme hette den, den gjordes i två upplagor, en på engelska och en på spanska. Jag har i min ägo den spanska versionen. Lyssnandes på dem ledde mig på avvägar in på Mighty Mighty Bosstones. Ett trdjevågsband från Boston som i sig är rätt så ojämna men deras skiva Let’s face it som blev min någon gång i högstadiet är fortfarande en av de skivor jag håller högst i min samling. I mitt grävande efter varifrån de fick sina influenser så fick jag av min systers dåvarande pojkvän ett album med alla Madness hits. Ett album som innebar en stor vändpunkt för mig och mitt lyssnande. De kom att dominera fullständigt. De och The Specials symboliserade mitt lyssnande och gav mig också självförtroende kring min musiksmak, något jag saknat tidigare. Jag var stolt, nyfiken. Jag köpte plattor, i mängder. Allt jag kunde komma över av dem, The Selecter, Bad Manners m fl. Framförallt Bad Manners och Madness repersenterade mig, formade mig som person med stilen som Madness uppfann. Nutty sound. Det lite galna, det lustiga, det knasiga. Det sporrade mig. Gladde mig. Fick mig att känna tillhörighet.

När jag nu var på Bengans och hade fått min Lily Allen skiva i hand vände jag mig reflexmässigt om till stället där Madnessskivorna hör hemma, mest för att kolla efter vad jag egentligen visste inte fanns där. Något nytt eller gammalt som jag inte hade. Nu var min lycka gjord. Framför mig i stället fanns ursprunget. Ingen samling, inget hopplock. Originalet. One Step Beyond. Ett nysläpp av deras första skiva. Originalet. Först nu kunde jag på riktigt förstå  vad det var jag hade lyssnat på. Förstå hur vad jag trodde lät egentlgien lät. Rent. Avskalat. Sanningen. Det gick verkligen rakt in i hjärtat. Allt från originalskivan till Peel sessions, singelversioner, ett par liveversioner och ett par låtar i spansk version. Un paso adelante, One step beyond på spanska kanske det bästa exemplet. Just med denna platta har jag på riktigt kunnat förstå Nutty Sound. Detta skivköp är för mig det viktigaste på väldigt länge. Är man nyfiken på musik och genres utveckling så är skamusiken i mina ögon högintressant. Den är relativt tydlig som genre. Inte väldigt bred men har samtidigt funnits med och utvecklats under lång tid. Madness släppte till exempel nytt så sent som förra året och till skillnad från vad många band idag gör och skulle gjort., det vill säga kört vidare på samma koncept som alltid inbringat pengar så vägade man testa sina gränser, fortsätta utveckla sig. Skivan heter för övrigt The Liberty of Norton Folgate. Lite popigare men fortfarande Madness. Det hörs att de inte stannar upp utan vill utforska, bland annat genom en polka (!).

Seså, lyssna nu.

Explore posts in the same categories: Musik

Etiketter: , , , , , , , , ,

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: