När murarna inte byggs

Jag och mina känslor har knappast varit speciellt goda vänner, aldrig kommit speciellt väl överens. De har alltid varit stark, åt något hål. I de stunder då de inte gjort mig sällskap, inte funnits åt något håll, varken som hat, avsky, obesvarad kärlek eller annat, så har jag känt stor tomhet, stor saknad.

Känslorna hjälper mig att leva, hjälper mig att vara den jag är. Känslorna bryter ner mig när jag redan mår som värst. De gör mig större och bättre än någon annan när jag redan mår bra.

Känslorna är mina och de som gör mig till mig. Jag är en känslomänniska av rang. Fullt ut, helt och hållet.

Jag blir alltid lika glad när jag utmanas av mina känslor. När de kommer till mig. För en utmaning, det är det. När det ges anledning till bitterhet eller avsky mot människor som försöker bryta ner mig, sparka ut mig eller racka ner på mig. Stunder då kärleken kommer från ingenstans och hoppsparkar mig till förvirring, osäkerhet och glädje.

När känslor av positiv natur kommer till mig då blir jag som mest fragil, som mest osäker över mitt agerande. Rädslan för att misslyckas slår allt annat. För att det är vad jag vant mig vid att göra. Kärleken har alltid gjort mig rädd. Rädd för mig själv för vad jag skall lyckas att göra. Kanske ännu mer för vad jag kan komma att göra. Romantisera mig iväg till de allra värsta pinsamheter. Alltid gör allting ett steg mer än behövligt, än vad som är brukligt. Genera mig kapitalt. Gå runt och agera kär tonåring runt trettiostrecket på små moln. Vara rädd för att minsta rörelse jag gör skulle vara fel. Överanalysera allt för att vara säker på att det inte blir fel och märka att det är just analysmomentet som borde försvinna. Vara rädd för mig själv. Rädd för att göra bort mig. Nästan ännu räddare för att eventuellt lyckas. För att det är så outforskad mark för mig. Att lyckas. Att få kärleken besvarad.

Rädslan och förskräckelsen har gått så långt att jag tenderar att, helt undermedvetet, när jag möter någon jag fattar eller tror mig kunna fatta intresse för, som det finns viss möjlighet med, leta efter fel, minsta lilla dumma, märkliga fel. Oftast hittar jag sådant rätt snabbt. Fel av stilen: Hon har ju sned lugg, hon uttalar vissa ord konstigt, hon bryter på skånska, hon har nämnt öron två gånger i en konversation. Dumheter av urbota sort som jag hakar upp mig på, för att gömma mig bakom. För att kunna bygga murar runt mig, säga nej till möjligheten. Stänga bort mig, gömma mig bakom hindren som rädslan byggt.

Nu har jag åter hamnat i samma situation. Jag har hittats, jag har sett de vackra ögonen, lyssnat på den härliga livliga rösten, hört ivern, den starka viljan och det stora hjärtat. Det mötte mig första gången vi sågs, än mer den andra gången. När vi skiljdes åt så fylldes mitt inre av ett leende större än världsrymden som omsluter oss. Jag kände bara positivt. Hur mycket mitt inre, mitt undermedvetna än letat så hade det inte hittat något fel, ingenting att haka upp mig på. Någonting är väldigt speciellt med den här gången, hur det än må gå.

Explore posts in the same categories: Kärlek

Etiketter: , ,

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

One Comment på “När murarna inte byggs”

  1. Mediamixify Says:

    Vilken underbart fin, mänsklig, berörande text. All glädje till dig.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: