Farväl

I början på sommaren tog jag farväl av min far som lämnade oss efter en tids sjukdom. Han var stolt och full av integritet och har påverkat mig så mycket mer än jag själv insett. Jag har på många sett gått i hans fotspår. Kärleken till språket, användandet av orden, min omtanke om min omvärlds välmående före mitt eget. Det har jag fått från honom. Nu är han, åtminstone i fysisk bemärkelse, borta. Kvar har jag hans tavlor, hans böcker, mina syskon som alla påminner mig om honom. Kanske framför allt så har jag ju mig själv kvar, jag har den jag är som en stark påminnelse om vem han är. Jag har bara det senaste året hittat en sån stor stolthet i hur mycket jag är lik pappa. En känsla och likhet som tidigare varit mig främmande. Idag är jag stolt över den jag är. Tveklöst. Även om jag kanske inte alltid är nöjd med alla delar av vem jag är. Jag vet var de kommer ifrån och hittar genom olika vinklingar styrka däri. En plats där jag alltid kunnat finna styrka och kraft har varit Lysekil. Där har jag även efter att pappa gick bort kunnat hitta lugnet, friden.

Jag är uppvuxen i Lysekil och har bott där en stor del av mitt liv. Under uppväxtåren kan man säga. Det är platsen som jag alltid sett som hemma. Även efter min flytt till Göteborg så var Lysekil minst lika mycket hemma, om inte mer. Hemma var där pappa fanns. Dit kunde jag alltid åka tillbaka till när tillvaron blev för jobbig. Där fanns tryggheten. Nu finns inte pappa i Lysekil längre. Nu finns tryggheten inte där längre. Nu får jag börja leta efter den på annat håll.

I fredags släpptes de sista kopplingarna jag haft till Lysekil, de sista sakerna att återvända till försvann. Pappas hus, huset där jag bott tre år och därefter alltid kunnat återvända till, bytte ägare. Jag fick chansen att vandra genom huset, uppleva minnena därifrån en sista gång på plats, känna dofterna som fortfarande satt i väggarna slå emot mig en sista gång. Det blev ett vemodigt adjö till väggarna, känslorna, utsikten men också till Lysekil. Nu har jag inget att återvända till. Ingen naturlig anledning att återvända. På sitt sätt ett bra avslut, ett bra avsked men ett otroligt omtumlande sådant. Nu väntar ovissheten. Sökandet. Också det en stor del av mig.

Farväl Lysekil. Vi ses kanske igen, i andra roller, i en annan del av mitt liv.

Explore posts in the same categories: Kärlek

Etiketter: , ,

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

One Comment på “Farväl”

  1. Pitbull Says:

    Tråkigt att höra om din far, och jag beklagar verkligen sorgen Fabbe:( man kan aldrig riktigt förbereda sig på något sånt här, även om man inväntar det oundvikliga under lång tid. Det är svårt att ibland riktigt hitta ord och ett ”beklagar” tycks inte räcka till. Jag förlorade ju min mamma bara för ett par år sen, men även om tiden går så känns det fortfarande svårt att acceptera ibland. Man kommer aldrig över det, men man lär sig sakta att leva med det. Idag tänker jag inte på mamma 7-12 gånger om dagen längre, men saknar henne fortfarande så att jag kan få ont i bröstet och få svårt att andas.

    Det är bra att du ser allt vad han lämnade kvar till er, och framförallt I er. Ta vara på varandra och håll ihop som familj och prata om honom. Det är viktigt att ni berättar roliga historier om honom och om glada minnen för varandra så att ni inte glömmer dem, då lever han vidare.

    Jag hoppas verkligen du hittar din trygghet igen och en ny plats som du kan kalla ”hem” och att både du och din familj får det stöd som ni behöver.

    Kramar


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: