Det yttre kontra det inre

Jag har aldrig känt mig speciellt snygg. Jag får höra det ibland, oftast då på sätt som snarare handlar om att jag anses vara stilig. Det är enkelt att vifta bort. Det handlar ju inte om mig, inte om mitt utseende utan om ett yttre som jag skapar, en fasad jag lägger på. Det är ju inte mig det handlar om då. Det händer att jag får höra att jag är snygg och det framgår att det är mig det handlar om men jag har fortfarande svårt att se det som något mer än ord. Möjligen en manifestation av en attraktion för mitt inre men inte mer. Insikten om att jag anses vara snygg kan komma men aldrig känslan av att vara det.

En person har fått mig att faktiskt känna mig snygg. Att ge mig känslan. Det är stort för mig. Mycket stort för någon som genom alla tider sett något som ligger någonstans mellan hiskeligt och mediokert när han tittat sig i spegeln. Det är inte alltid känslan finns men att den väckts betyder mycket. Har gett mig en annan syn på mig, vågat utmana komplexen som är ständigt närvarande. Hen fick mig att se glädje i mig själv, i min spegelbild. Fick mig att inte väja undan med blicken framför spegeln. Tog bort skam som skapats av andra, av mig och av de normer som så många gånger styr våra liv.

Jag har länge sett kvaliteter hos mig själv och min person. Ödmjukhet, snällhet och en del annat men aldrig sett annat och alltid sett komplimanger för det yttre som manifestationer för glädje till det inre. Men ibland vågar jag lyssna på andra, ibland väcks tankar om att jag kanske räcker till eller mer än så även till det yttre.

Visst spelar utseendet roll. För andra men kanske framförallt för en själv. Jag hade aldrig vågat vara framåt om jag inte själv känt mig attraktiv, om jag inte såg ett värde i mitt yttre. Aldrig låtit någon nära för att ta del av mitt inre om jag inte själv accepterade mitt yttre. Det vet jag, för jag har varit där. Stängt alla dörrar, viftat bort alla positiva ord för att jag inte sett någon anledning att tro på dem, stängt in mig själv både fysiskt och psykiskt. Jag skall inte påstå att mina dörrar är vidöppna men de är öppnade. Komplexen finns kvar men jag har getts möjligheten att ta fighten med dem, att våga utmana dem, att våga utmana mig själv. Att våga låta mig tycka om. Mycket genom att ändra min syn på hur saker borde vara. Istället för att se till normen och känna mig besviken för hur långt ifrån den jag ser mig vara så har jag gett mig själv tron på att jag duger som jag är, trots att jag inte uppfyller de idealtillstånd som finns omkring mig och i mitt huvud.

Explore posts in the same categories: personligt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: