Året som är

Sammanfattningsvis ett helvetesår av relativt gott slag. Helvetiskt av ovissheten. Oklarheten. Framtiden som saknas mig. Jag var med en plan som nu saknas mig. Ovissheten har drabbat mig, slagit hårt.

Ett år skuggat av stor saknad efter pappa blandat med utveckling på det personliga planet, på många vis. Ensamhet som kom och gick. Jag upplevde någon sorts själslig ro för första gången. Vad jag trodde var det i varje fall. Substitut för kärleken och kärlek som sådan också. Jag fann kärleken och var kär i den. Jag vet inte om jag var kär i personen eller kärleken men det var något väldigt betydande oavsett. Känslor som kom och som lämnade mig. Jag lät mig känna och mötte det besvarat, även från andra sidan kanske mer kärlek till kärleken och frånvaron av ensamheten än något annat. Jag fann sedan känslorna igen, obesvarade fast jag vägrade se det och sårades därefter, dock då bättre förberedd på smällen, smällen som kom snabbt. Jag vågade inte riktigt tro, vågade på sin höjd hoppas. Precis så är det just nu också. Intensivt, känslofullt och fullt av hopp men kanske inte så mycket tro. Jag lever på hoppet. Det har jag ofta gjort tidigare. Lär göra ett tag till. Det är välgörande på sitt sätt samtidigt som det finns en destruktivitet i det. Tveeggat. Mycket tveeggat.

Det har varit och är på sina sätt fortfarande ett mycket utvecklande år. Jag börjar bli avtrubbad av allt som händer. Rotlös. Rastlös. Men det blir en sak för framtiden. När den kommer.

Explore posts in the same categories: Kärlek, personligt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: