Blek

Jag är blek. Blek i själen. Sedan någonstans mellan ett och åtta år lider jag av en svår depression. Tidsperioden är något oviss. Jag blev klar över läget för ett år sedan drygt. Innan dess var jag av tron att det var såhär det skulle vara. Såhär jag skulle må. Med ångest som ständigt gör sig påmind, såväl psykiskt som fysiskt. Trött, lättirriterad och helt utan lust för något. Varje sak jag tar mig för är en ansträngning. Jag kan få ångestattacker av att höra posten dimpa ner eller av att möta någon när jag klarat kraftansträngningen att ta mig utanför dörren.
Julia Mjörnstedt postade för ett tag sedan på instagram ett inlägg där hon frågade hur folk mådde. På riktigt. Utan att som alla vänta sig ett ‘bra!’ utan antydan till genuinitet. Jag vågade för första gången vara ärlig. Mot mig. Mot omvärlden. Det är jag väldigt tacksam för. För man måste ju få må som man mår, få våga må som man gör. Men det är långt ifrån självklart. Jag vet inte hur många gånger jag önskat att det var cancer jag hade. Eller att jag blev överfallen eller bröt ett ben eller tolv. Så att det skulle vara okej att tycka synd om mig själv. Så att det skulle vara något som är mer okej som gör att jag mår som jag mår. I mina tankar har jag sökt acceptans för något som jag själv inte kan rå för.
Tyvärr återspeglas det också i vården hur psykisk ohälsa är och länge har varit sedd, även om det nog blivit lite bättre. Visst, mediciner att försöka bota symptom kan man få gott om från läkare. Jag har haft tur och fått en som inte bara skriver ut saker hejvilt och går vidare till nästa, nej hen tänker efter, frågar och undrar.
Men att få hjälp att reda ut orsakerna, att ta itu med att försöka lösa vad som är, reda ut på lång sikt, det är så mycket svårare. Om man inte har goda ekonomiska förutsättningar förstås. Men skall man gå den väg som erbjuds alla så är möjligheterna små. Jag fick en dryg handfull antal försök, möten. Sedan var det slut. Och vad som händer nu vet jag inte men någonstans räknar jag med att må som jag gör under oöverskådlig tid. Skit. Kanske är det så det ska vara. Det är svårt att inte tänka så även om jag har en stark rationell sida som kämpar emot.

Det här kan vara det svåraste jag har skrivit men jag tror det är bra även om det är sjukt läskigt och även om tanken på att någon kan tänkas läsa det ger enormt med ångest.

Explore posts in the same categories: Uncategorized

3 kommentarer på “Blek”

  1. Daniel B Says:

    Du är så bra Fabian!


  2. Vackert skrivet. Och jag vet ganska bra hur det är, jag har också en depression som är konstaterat att vara typ kronisk. Jag kan hålla den i schack med mediciner, men den lurar alltid runt hörnet. Gör sig påmind med jämna mellanrum, så jag aldrig ska glömma. Det är svårt.
    Kram.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: