92

Igår skulle min käre far ha fyllt 92 år. Nittiotvå. Det är rätt häftigt. När jag var liten minns jag att jag tyckte att hans ålder var rätt jobbigt. Jag minns ett tillfälle när fotbollslaget hade öppen träning (det låter tufft så därför skriver jag det) med anhöriga inbjudna. Jag fick frågan från en lagkamrat om vem jag hade med mig. Mamma och pappa svarade jag. ”Och farfar va?” svarade lagkamraten, med hänvisning till pappa.

Sen jag blev äldre så växte jag in i insikten hur häftigt det var. Hur häftig han var min pappa. Så mycket erfarenheter. Så mycket att berätta. Så mycket att lära ut. På många vis kom han att bli min idol när jag kom till den åldern då man inte har idoler längre. En förebild för att han var den han var och såg till att göra det han ville, såg till att få ur sig det han tyckte borde höras, läsas. Sen jag blivit vuxen har jag insett att han kanske inte i alla lägen var den bästa föräldern, att även han hade brister. Det kom när jag lärde känna djupet, såg mer än bara det enkla. Men så är det ju med alla. Det är summan av helhetens delar som gör oss till den vi är.

Även om jag kom att ha större fötter än honom och han tog över åtskilliga av mina par skor så har jag alltid försökt fylla hans skor. Sett upp till honom och försökt göra honom stolt. Även om han på många vis gav mig min språkliga förmåga så var han inte alltid så bra på att uttrycka sig. Men han fanns alltid där. När han skulle begravas och mannen från begravningsbyrån förberedde sitt anförande om pappa så var trygghet det som genomsyrade den input som kom från alla oss hans barn.

Jag har gått från att försöka göra honom stolt till att veta att jag gör honom stolt. Eller skulle göra honom stolt snarare. Han finns inte med oss längre, i jordelivet.

Den sista tiden med honom var väldigt omvälvande, väldigt utvecklande. Tvingade mig att växa, att mogna. Att gå från att vara en son till att vara vuxen.

Jag insåg ganska nyligen att jag kommit till ett nytt steg i min sorgeprocess. En mer passiv del. Från att den första tiden, de första åren pratat öppet med honom vid hans grav och hejdat impulser att ringa och berätta att det är fotboll på TV, för att inse att det inte finns någon att ringa. Att under flera år påminnas av platser, ljud, berättelser och intryck, till en ständigt underliggande stolthet över min far Arne. Från allt det till att för några veckor sedan inse att datumet för hans bortgång passerat obemärkt. För första gången. Datum och tidpunkter är inte lika viktiga längre. Minnen kommer alltid vara det.

Jag älskar att mina ögon tåras nu, när jag skriver detta. När jag minns. När jag minns min älskade far. Grattis i efterskott pappa. Jag älskar dig.

IMG_0292

Annonser
Explore posts in the same categories: Uncategorized

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: