92

Publicerat 2017/06/10 av fabianlund
Kategorier: Uncategorized

Igår skulle min käre far ha fyllt 92 år. Nittiotvå. Det är rätt häftigt. När jag var liten minns jag att jag tyckte att hans ålder var rätt jobbigt. Jag minns ett tillfälle när fotbollslaget hade öppen träning (det låter tufft så därför skriver jag det) med anhöriga inbjudna. Jag fick frågan från en lagkamrat om vem jag hade med mig. Mamma och pappa svarade jag. ”Och farfar va?” svarade lagkamraten, med hänvisning till pappa.

Sen jag blev äldre så växte jag in i insikten hur häftigt det var. Hur häftig han var min pappa. Så mycket erfarenheter. Så mycket att berätta. Så mycket att lära ut. På många vis kom han att bli min idol när jag kom till den åldern då man inte har idoler längre. En förebild för att han var den han var och såg till att göra det han ville, såg till att få ur sig det han tyckte borde höras, läsas. Sen jag blivit vuxen har jag insett att han kanske inte i alla lägen var den bästa föräldern, att även han hade brister. Det kom när jag lärde känna djupet, såg mer än bara det enkla. Men så är det ju med alla. Det är summan av helhetens delar som gör oss till den vi är.

Även om jag kom att ha större fötter än honom och han tog över åtskilliga av mina par skor så har jag alltid försökt fylla hans skor. Sett upp till honom och försökt göra honom stolt. Även om han på många vis gav mig min språkliga förmåga så var han inte alltid så bra på att uttrycka sig. Men han fanns alltid där. När han skulle begravas och mannen från begravningsbyrån förberedde sitt anförande om pappa så var trygghet det som genomsyrade den input som kom från alla oss hans barn.

Jag har gått från att försöka göra honom stolt till att veta att jag gör honom stolt. Eller skulle göra honom stolt snarare. Han finns inte med oss längre, i jordelivet.

Den sista tiden med honom var väldigt omvälvande, väldigt utvecklande. Tvingade mig att växa, att mogna. Att gå från att vara en son till att vara vuxen.

Jag insåg ganska nyligen att jag kommit till ett nytt steg i min sorgeprocess. En mer passiv del. Från att den första tiden, de första åren pratat öppet med honom vid hans grav och hejdat impulser att ringa och berätta att det är fotboll på TV, för att inse att det inte finns någon att ringa. Att under flera år påminnas av platser, ljud, berättelser och intryck, till en ständigt underliggande stolthet över min far Arne. Från allt det till att för några veckor sedan inse att datumet för hans bortgång passerat obemärkt. För första gången. Datum och tidpunkter är inte lika viktiga längre. Minnen kommer alltid vara det.

Jag älskar att mina ögon tåras nu, när jag skriver detta. När jag minns. När jag minns min älskade far. Grattis i efterskott pappa. Jag älskar dig.

IMG_0292

Det här med känslor

Publicerat 2017/06/08 av fabianlund
Kategorier: Uncategorized

En sak jag kommit att inse när jag lärt mig mer om min ADD är grunden till mitt känslobeteende. Jag har alltid haft väldigt nära till mina känslor och alltid haft väldigt starka känslor. Om jag av någonting blivit glad så har det inte varit på en normal eller rimlig nivå. Jag har blivit tokigt glad. Vid minsta motgång har samma sak hänt, jag har inte blir lite nedstämd för stunden och sen gått vidare, jag har istället sjunkit sanslöst djupt. Ett djup där allt känns för jävligt, bara för att någon kanske sagt att jag ser sliten ut, att jag skulle kunnat göra något bättre eller när någon sagt att hen skall höra av sig men inte gjort det.

Om någon säger till mig att hen skall höra av sig och inte gör det så är inte det hela världen, kan tyckas. Men jo. För mig har det varit det. För mig har varje sådan sak inneburit att jag tänkt att det innebär att hen inte bryr sig, inte vill vara min vän och helst glömmer bort mig helt och hållet.

Jag har sedan ungefär åtta år en depression jag dragits med. Jag har på senare tid förstått att ADD sannolikt varit en bidragande orsak till den. Har insett att dessa båda förstärker varandra.

Vidare när det kommer till känslospåret så är jag väldigt intensiv i mina känslor. Jag kan vara väldigt överväldigande. Många uppfattar detta som ganska skrämmande har jag förstått. Jag har levt en ganska ensam tillvaro och om någon visat minsta intresse för mig så har jag blivit betuttat, förälskad, snabbt. Jag har i efterhand insett att det ofta är en förälskelse i känslan snarare än i denna någon. Så jag jobbar hårt just nu på att ransonera mina känslor. Om och när jag får upp ögonen för mig så jobbar jag hårt på att inte vara överväldigande. Att låta saker ta tid, att inte alltid ha sista ordet, att inte höra av mig konstant bara för att. Det är en väldigt nyttig process men så in i helvete svår.

Samtidigt är det oerhört intressant att lära mig handskas med mig. Vilket är behövligt. Om inte jag kan hantera mig, hur skall någon annan förväntas kunna göra det?

Jag lär mig mycket och jag lär mig hur. Har blivit mycket bättre på att kommunicera det också. Övar mycket på att hålla igen, för att ge mig chansen att känna fullt ut. Att skynda långsamt.

Förändring

Publicerat 2017/05/15 av fabianlund
Kategorier: Uncategorized

Jag behöver förändring. Låter mig påverkas så mycket av omständigheter och känslor nu. Har för lite att hålla fast vid. Jag har blivit för van vid att bita ihop och vara stark. Det har urholkat mig rakt igenom. Skalet finns kvar, dag ut och dag in, men jaget urholkas. Jag behöver känna att jag har en plats i tillvaron, både i min och andras. Den platsen känns väldigt avlägsen i dagsläget.

Det är inte en hållbar utveckling. Och jag har lärt mig i skolan att hållbar utveckling är bra. Har till och med en bok någonstans om det. 

Jag fungerar inte

Publicerat 2017/04/28 av fabianlund
Kategorier: Uncategorized

Så är det för mig. Det är en kort sammanfattning av ett nu relativt långt liv. Jag är ganska relativ av mig vill jag tro.

Just som rubriken säger, så har jag känt hela mitt vuxna liv. På olika vis och olika formuleringar men kontentan är densamma. Ofta har det varit ett mer självdestruktivt tänkande i stil med att jag inte räcker till eller ”vad är det för fel på mig?”

Nu vet jag. Förra sommaren fick jag diagnosen ADD. Det är som ADHD utan H. De där jobbiga ungarna som aldrig kunde sitta still, hålla fokus eller göra som man ska ni vet. Fast jag har aldrig varit hyperaktiv. Inte utåt. På insidan kan det gå i tokfart men jag tappar också tråden lika fort. Sedan jag fick diagnosen har jag lärt mig mycket. Jag har fått en förståelse för allt som är mig. Alla de där sakerna som också har lett till en depression som snart firar tio år. Det är lite oklart vad som kom först, vad som kom när och så vidare. Och det är egentligen inte relevant. Men väldigt mycket av allt negativt jag har känt har kommit ur problematiken. Vad är det då som är grejen?

Först och främst och kanske allra tydligast för min omvärld så är det min exekutiva förmåga som inte fungerar. Saker blir inte gjorda. Det kan röra sig om alltifrån plugg till vardagssysslor, självklara saker som att öppna post falerar och kanske den sak som påverkar mest, sociala initiativ fungerar inte för mig. Det är jättesnällt av bekanta som säger ”kom förbi någon dag”, ”du är alltid välkommen”, ”kom när du vill” etc. Men den friheten är oerhört begränsande för mig. Det blir aldrig av, den där sista kraften att ta sig över tröskeln och komma iväg, den finns där inte. Ge mig en tid och en plats och jag kommer på stört, punktlig. Ge mig möjligheten att alltid kika in och jag kommer aldrig. Det är fruktansvärt frustrerande och för mig har många relationer blivit lidande och kanske runnit ut i sanden just på grund av detta. Det är inte det att jag inte vill, det är det att jag inte kan.

Den där förmågan att få saker gjort, avsluta det jag påbörjat, den där avsaknade förmågan, den har förstört för mig så länge jag kan minnas.

Det är en helt annan sak när jag har någon annan att svara emot, någon annan att göra saker för. Då är chanserna betydligt större att det blir av och blir gjort.

Jag kan utan att ljuga säga att det inte har gått mer än högst en handfull dagar de senaste 8-10 åren då jag inte haft ångest, ofta förlamande sådan, för den jag är. Ångest för den jag är och för att jag inte fungerar.

Jag har fått höra många förvånade röster över det här och sanningen är enkel. Jag anstränger mig som fan, konstant, för att måla upp en snygg fasad, för att hålla skenet uppe. Det är en naturlig reflex men den är också oerhört uttröttande.

Det här skriver ju inte jag för att få sympati. Jag skriver det för att ni skall veta och för att kanske få upp ögonen lite för att de där bokstavskombinationerna finns även hos vuxna. Jag skriver också, och kanske främst för att underlätta för andra. För att föregå med gott exempel, för att underlätta för andra att prata om det där något som man bär med sig men som skammen för att prata om är för stor.

Jantelag och meningen med livet. 

Publicerat 2017/04/27 av fabianlund
Kategorier: Uncategorized

Jag har funderat mycket på vad jag skrev igår här. Hur en stor del av mig kände skam för att jag framhöll vad jag gjort. Jantelagen in action. För mig handlar det dock lika mycket åt det positiva hållet om att jag vet att många uppfattar mig som en förebild, vilket i sig är jättekonstigt. Den vetskapen gör det för mig acceptabelt. Vetskapen om att jag kan göra skillnad. För det är det som för mig är meningen med livet. Att påverka. Förändra. Utvecklas och få andra att utvecklas. 

När jag var liten drömde inte jag om att bli brandman eller polis, jag hade siktet inställt på att bli en god människa. Många vill påstå att det är uppfyllt, jag vill påstå att det inte är det för det skulle innebära att jag kan slappna av, vara nöjd och stanna upp. Och stannar jag upp så har jag slutat utvecklas och förlorat. 

Mänsklighetens avskräde

Publicerat 2017/04/26 av fabianlund
Kategorier: Uncategorized

Jag har varit på bio ikväll. Satte mig i godan ro på vagnen hem. Efter en stund stiger det på en uppenbart packad man, ungefär dubbla min kroppshydda. Sätter sig en bit bort, röker, spottar på golvet etc. Han kändes dock inte riktigt som någon som vill bli tillrättavisad om sådant så att jag höll mig från det. Man får välja sina strider etc.

Det dröjde dock inte länge förrän han började störa en ung kvinna på vagnen ett par säten bort. En kvinna med hörlurarna i, blicken in i fönstret. Hon ville väldigt uppenbart inte ha hans uppmärksamhet. Och jag hade en känsla av att han inte skulle bli trevligare av att hans uppmaningar att se på honom, prata med honom inte hörsammades.

Så jag reste mig upp och avbröt honom. Påtalade lite försiktigt att hon nog inte ville prata med honom. Har aldrig mötts av en hårdare blick. Jag fick i flera minuter höra om hur han tillhörde den gamla skolan, den som lät nävarna tala. Att han suttit inne för misshandel. Jag satte mig ner och bedyrade att jag uppenbarligen hade gjort ett stort misstag. Han insisterade dock på att veta vilken hållplats jag skulle av på, han tyckte att det vore en bra idé om han gick av samtidigt så att vi kunde ta ett ordentligt snack om det här, bara vi. Jag tyckte inte att det var en god idé så när han satte sig ner och insåg att den unga kvinnan var försvunnen, hör och häpna, då tog jag chansen och gick av i förtid.

Längesen jag var så här skärrad. Känns lite som att självbevarelsedriften hos mig hade tagit en tupplur en stund där. Men jag kom hem välbehållen, det kan säkert tyckas vara det viktigaste.

Till kärleken

Publicerat 2016/06/03 av fabianlund
Kategorier: Uncategorized

Mitt hopp var ute, mina drömmar borta. 

Jag hade fallit så hårt, så många gånger. Jag hade fått nog. Nu faller jag igen och jag har aldrig varit lyckligare. Jag faller handlöst och jag älskar det. 

Vi faller tillsammans du och jag. Hand i hand. Hejdlöst. Ty sådan är vår förälskelse. Hejdlös. 

Varje stund ifrån dig är en stund för lång. Varje gång något av mina sinnen påminner mig om dig väcks en ny fjärilskoloni i mitt mellangärde. 

Kort tid har varit men lång tid har vi framför oss. Tillsammans. 
Tänker på dig och längtar.