Utan dig

Publicerat 2017/10/28 av fabianlund
Kategorier: Uncategorized

Idag är det din dag. Du som skall äras. Min älskade syster, du som oavsett om du riktigt vill kännas vid det eller ej varit avgörande för mig så många gånger.

Utan dig vore jag ingen.

Du satte fart redan tidigt och var den som lade grunden för min, vid det här laget utomordentligt goda musiksmak.

De perioder i mitt liv då jag varit som lägst, då min vilja att vara varit som svagast, så är det tack vare dig som det har vänt. För dig som jag tagit tag i mig och vänt. Vi reste tillsammans till Åland för några år sedan, under en period som för mig var ganska mörk. Vi satt tillsammans på fördäck, proppmätta efter buffén. Jag kommer ihåg att du sa till mig ”Jag vet ju att du inte mår så bra Fabian. Jag skulle bli väldigt glad om du tog tag i det, sökte hjälp för det. Jag hjälper dig gärna.” För mig var det så självklart. Att göra det för min skull, det såg jag inte riktigt någon mening med. Att göra det för dig, det var så självklart. Jag tog tag i det där. Vände det och kom på fötter.

Utan dig hade det inte skett.

Några år senare ringde du en dag och sa ”Jag har tänkt på en grej. Kan du inte komma upp och hälsa på?” Så det gjorde jag. Vi gick ut och gick en sväng med barnvagnen med yngsta dottern i. Du hade varit på en föreläsning om barn med koncentrationsstörningar. Berättade för mig att när du satt där så hade du instinktivt känt att ”det där är ju Fabian”. Jag minns att jag blev lite ställd, perplex. Samtidigt var det så självklart för mig att om du tänkt så, då måste det ju ligga något i det. Det var början på mitt uppvaknande. Början på något livsförändrande, något som gett mitt liv mening igen. Det hade högst sannolikt aldrig skett annars.

Utan dig vore jag inte i närheten av att vara den jag är idag.

Så tack, älskade syster för att du förgyller mitt liv. För att du hjälpt mig bli den jag är idag. Jag älskar dig.

Annonser

Nytt liv

Publicerat 2017/09/18 av fabianlund
Kategorier: Uncategorized

Som många av er vet har jag kämpat länge. Kämpat länge med att finns min plats, hitta mig själv men också kämpat länge med sjukskrivning som sysselsättning.

Det är inte så nu. Jag lever ett nytt liv nu. Jag kämpar fortfarande men med helt andra saker. Jag har hittat tillbaka till grunden, till det mer basala. En utmaning i sig för mig som alltid setts och kanske än mer alltid sett mig själv som akademiker. På så många nivåer tidigare har jag sett arbetarföraktet hos akademiker och kanske trots att det tar emot, också sett det hos mig själv. Nu är jag på den andra sidan. För att möjligheten gavs först och främst men också av andra skäl när jag nu väl är här. Jag utmanar mig själv genom att utmana mina normer. Jag får göra något som jag kan släppa när jag går hem från jobbet, en otrolig kontrast till det tidigare. Men jag ges också nya perspektiv. Och jag stöter fortfarande på föraktet, blickarna och orden som säger att jag är en utböling och inte hör hemma där. Jag kan ta det, kämpa i motvind är inget nytt. Perspektiven dock, de är nya och ack så viktiga.

92

Publicerat 2017/06/10 av fabianlund
Kategorier: Uncategorized

Igår skulle min käre far ha fyllt 92 år. Nittiotvå. Det är rätt häftigt. När jag var liten minns jag att jag tyckte att hans ålder var rätt jobbigt. Jag minns ett tillfälle när fotbollslaget hade öppen träning (det låter tufft så därför skriver jag det) med anhöriga inbjudna. Jag fick frågan från en lagkamrat om vem jag hade med mig. Mamma och pappa svarade jag. ”Och farfar va?” svarade lagkamraten, med hänvisning till pappa.

Sen jag blev äldre så växte jag in i insikten hur häftigt det var. Hur häftig han var min pappa. Så mycket erfarenheter. Så mycket att berätta. Så mycket att lära ut. På många vis kom han att bli min idol när jag kom till den åldern då man inte har idoler längre. En förebild för att han var den han var och såg till att göra det han ville, såg till att få ur sig det han tyckte borde höras, läsas. Sen jag blivit vuxen har jag insett att han kanske inte i alla lägen var den bästa föräldern, att även han hade brister. Det kom när jag lärde känna djupet, såg mer än bara det enkla. Men så är det ju med alla. Det är summan av helhetens delar som gör oss till den vi är.

Även om jag kom att ha större fötter än honom och han tog över åtskilliga av mina par skor så har jag alltid försökt fylla hans skor. Sett upp till honom och försökt göra honom stolt. Även om han på många vis gav mig min språkliga förmåga så var han inte alltid så bra på att uttrycka sig. Men han fanns alltid där. När han skulle begravas och mannen från begravningsbyrån förberedde sitt anförande om pappa så var trygghet det som genomsyrade den input som kom från alla oss hans barn.

Jag har gått från att försöka göra honom stolt till att veta att jag gör honom stolt. Eller skulle göra honom stolt snarare. Han finns inte med oss längre, i jordelivet.

Den sista tiden med honom var väldigt omvälvande, väldigt utvecklande. Tvingade mig att växa, att mogna. Att gå från att vara en son till att vara vuxen.

Jag insåg ganska nyligen att jag kommit till ett nytt steg i min sorgeprocess. En mer passiv del. Från att den första tiden, de första åren pratat öppet med honom vid hans grav och hejdat impulser att ringa och berätta att det är fotboll på TV, för att inse att det inte finns någon att ringa. Att under flera år påminnas av platser, ljud, berättelser och intryck, till en ständigt underliggande stolthet över min far Arne. Från allt det till att för några veckor sedan inse att datumet för hans bortgång passerat obemärkt. För första gången. Datum och tidpunkter är inte lika viktiga längre. Minnen kommer alltid vara det.

Jag älskar att mina ögon tåras nu, när jag skriver detta. När jag minns. När jag minns min älskade far. Grattis i efterskott pappa. Jag älskar dig.

IMG_0292

Det här med känslor

Publicerat 2017/06/08 av fabianlund
Kategorier: Uncategorized

En sak jag kommit att inse när jag lärt mig mer om min ADD är grunden till mitt känslobeteende. Jag har alltid haft väldigt nära till mina känslor och alltid haft väldigt starka känslor. Om jag av någonting blivit glad så har det inte varit på en normal eller rimlig nivå. Jag har blivit tokigt glad. Vid minsta motgång har samma sak hänt, jag har inte blir lite nedstämd för stunden och sen gått vidare, jag har istället sjunkit sanslöst djupt. Ett djup där allt känns för jävligt, bara för att någon kanske sagt att jag ser sliten ut, att jag skulle kunnat göra något bättre eller när någon sagt att hen skall höra av sig men inte gjort det.

Om någon säger till mig att hen skall höra av sig och inte gör det så är inte det hela världen, kan tyckas. Men jo. För mig har det varit det. För mig har varje sådan sak inneburit att jag tänkt att det innebär att hen inte bryr sig, inte vill vara min vän och helst glömmer bort mig helt och hållet.

Jag har sedan ungefär åtta år en depression jag dragits med. Jag har på senare tid förstått att ADD sannolikt varit en bidragande orsak till den. Har insett att dessa båda förstärker varandra.

Vidare när det kommer till känslospåret så är jag väldigt intensiv i mina känslor. Jag kan vara väldigt överväldigande. Många uppfattar detta som ganska skrämmande har jag förstått. Jag har levt en ganska ensam tillvaro och om någon visat minsta intresse för mig så har jag blivit betuttat, förälskad, snabbt. Jag har i efterhand insett att det ofta är en förälskelse i känslan snarare än i denna någon. Så jag jobbar hårt just nu på att ransonera mina känslor. Om och när jag får upp ögonen för mig så jobbar jag hårt på att inte vara överväldigande. Att låta saker ta tid, att inte alltid ha sista ordet, att inte höra av mig konstant bara för att. Det är en väldigt nyttig process men så in i helvete svår.

Samtidigt är det oerhört intressant att lära mig handskas med mig. Vilket är behövligt. Om inte jag kan hantera mig, hur skall någon annan förväntas kunna göra det?

Jag lär mig mycket och jag lär mig hur. Har blivit mycket bättre på att kommunicera det också. Övar mycket på att hålla igen, för att ge mig chansen att känna fullt ut. Att skynda långsamt.

Förändring

Publicerat 2017/05/15 av fabianlund
Kategorier: Uncategorized

Jag behöver förändring. Låter mig påverkas så mycket av omständigheter och känslor nu. Har för lite att hålla fast vid. Jag har blivit för van vid att bita ihop och vara stark. Det har urholkat mig rakt igenom. Skalet finns kvar, dag ut och dag in, men jaget urholkas. Jag behöver känna att jag har en plats i tillvaron, både i min och andras. Den platsen känns väldigt avlägsen i dagsläget.

Det är inte en hållbar utveckling. Och jag har lärt mig i skolan att hållbar utveckling är bra. Har till och med en bok någonstans om det. 

Jag fungerar inte

Publicerat 2017/04/28 av fabianlund
Kategorier: Uncategorized

Så är det för mig. Det är en kort sammanfattning av ett nu relativt långt liv. Jag är ganska relativ av mig vill jag tro.

Just som rubriken säger, så har jag känt hela mitt vuxna liv. På olika vis och olika formuleringar men kontentan är densamma. Ofta har det varit ett mer självdestruktivt tänkande i stil med att jag inte räcker till eller ”vad är det för fel på mig?”

Nu vet jag. Förra sommaren fick jag diagnosen ADD. Det är som ADHD utan H. De där jobbiga ungarna som aldrig kunde sitta still, hålla fokus eller göra som man ska ni vet. Fast jag har aldrig varit hyperaktiv. Inte utåt. På insidan kan det gå i tokfart men jag tappar också tråden lika fort. Sedan jag fick diagnosen har jag lärt mig mycket. Jag har fått en förståelse för allt som är mig. Alla de där sakerna som också har lett till en depression som snart firar tio år. Det är lite oklart vad som kom först, vad som kom när och så vidare. Och det är egentligen inte relevant. Men väldigt mycket av allt negativt jag har känt har kommit ur problematiken. Vad är det då som är grejen?

Först och främst och kanske allra tydligast för min omvärld så är det min exekutiva förmåga som inte fungerar. Saker blir inte gjorda. Det kan röra sig om alltifrån plugg till vardagssysslor, självklara saker som att öppna post falerar och kanske den sak som påverkar mest, sociala initiativ fungerar inte för mig. Det är jättesnällt av bekanta som säger ”kom förbi någon dag”, ”du är alltid välkommen”, ”kom när du vill” etc. Men den friheten är oerhört begränsande för mig. Det blir aldrig av, den där sista kraften att ta sig över tröskeln och komma iväg, den finns där inte. Ge mig en tid och en plats och jag kommer på stört, punktlig. Ge mig möjligheten att alltid kika in och jag kommer aldrig. Det är fruktansvärt frustrerande och för mig har många relationer blivit lidande och kanske runnit ut i sanden just på grund av detta. Det är inte det att jag inte vill, det är det att jag inte kan.

Den där förmågan att få saker gjort, avsluta det jag påbörjat, den där avsaknade förmågan, den har förstört för mig så länge jag kan minnas.

Det är en helt annan sak när jag har någon annan att svara emot, någon annan att göra saker för. Då är chanserna betydligt större att det blir av och blir gjort.

Jag kan utan att ljuga säga att det inte har gått mer än högst en handfull dagar de senaste 8-10 åren då jag inte haft ångest, ofta förlamande sådan, för den jag är. Ångest för den jag är och för att jag inte fungerar.

Jag har fått höra många förvånade röster över det här och sanningen är enkel. Jag anstränger mig som fan, konstant, för att måla upp en snygg fasad, för att hålla skenet uppe. Det är en naturlig reflex men den är också oerhört uttröttande.

Det här skriver ju inte jag för att få sympati. Jag skriver det för att ni skall veta och för att kanske få upp ögonen lite för att de där bokstavskombinationerna finns även hos vuxna. Jag skriver också, och kanske främst för att underlätta för andra. För att föregå med gott exempel, för att underlätta för andra att prata om det där något som man bär med sig men som skammen för att prata om är för stor.

Jantelag och meningen med livet. 

Publicerat 2017/04/27 av fabianlund
Kategorier: Uncategorized

Jag har funderat mycket på vad jag skrev igår här. Hur en stor del av mig kände skam för att jag framhöll vad jag gjort. Jantelagen in action. För mig handlar det dock lika mycket åt det positiva hållet om att jag vet att många uppfattar mig som en förebild, vilket i sig är jättekonstigt. Den vetskapen gör det för mig acceptabelt. Vetskapen om att jag kan göra skillnad. För det är det som för mig är meningen med livet. Att påverka. Förändra. Utvecklas och få andra att utvecklas. 

När jag var liten drömde inte jag om att bli brandman eller polis, jag hade siktet inställt på att bli en god människa. Många vill påstå att det är uppfyllt, jag vill påstå att det inte är det för det skulle innebära att jag kan slappna av, vara nöjd och stanna upp. Och stannar jag upp så har jag slutat utvecklas och förlorat.