Till kärleken

Publicerat 2016/06/03 av fabianlund
Kategorier: Uncategorized

Mitt hopp var ute, mina drömmar borta. 

Jag hade fallit så hårt, så många gånger. Jag hade fått nog. Nu faller jag igen och jag har aldrig varit lyckligare. Jag faller handlöst och jag älskar det. 

Vi faller tillsammans du och jag. Hand i hand. Hejdlöst. Ty sådan är vår förälskelse. Hejdlös. 

Varje stund ifrån dig är en stund för lång. Varje gång något av mina sinnen påminner mig om dig väcks en ny fjärilskoloni i mitt mellangärde. 

Kort tid har varit men lång tid har vi framför oss. Tillsammans. 
Tänker på dig och längtar. 

Lösenordsskyddad: Du

Publicerat 2016/01/12 av fabianlund
Kategorier: Uncategorized

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Blek

Publicerat 2014/10/06 av fabianlund
Kategorier: Uncategorized

Jag är blek. Blek i själen. Sedan någonstans mellan ett och åtta år lider jag av en svår depression. Tidsperioden är något oviss. Jag blev klar över läget för ett år sedan drygt. Innan dess var jag av tron att det var såhär det skulle vara. Såhär jag skulle må. Med ångest som ständigt gör sig påmind, såväl psykiskt som fysiskt. Trött, lättirriterad och helt utan lust för något. Varje sak jag tar mig för är en ansträngning. Jag kan få ångestattacker av att höra posten dimpa ner eller av att möta någon när jag klarat kraftansträngningen att ta mig utanför dörren.
Julia Mjörnstedt postade för ett tag sedan på instagram ett inlägg där hon frågade hur folk mådde. På riktigt. Utan att som alla vänta sig ett ‘bra!’ utan antydan till genuinitet. Jag vågade för första gången vara ärlig. Mot mig. Mot omvärlden. Det är jag väldigt tacksam för. För man måste ju få må som man mår, få våga må som man gör. Men det är långt ifrån självklart. Jag vet inte hur många gånger jag önskat att det var cancer jag hade. Eller att jag blev överfallen eller bröt ett ben eller tolv. Så att det skulle vara okej att tycka synd om mig själv. Så att det skulle vara något som är mer okej som gör att jag mår som jag mår. I mina tankar har jag sökt acceptans för något som jag själv inte kan rå för.
Tyvärr återspeglas det också i vården hur psykisk ohälsa är och länge har varit sedd, även om det nog blivit lite bättre. Visst, mediciner att försöka bota symptom kan man få gott om från läkare. Jag har haft tur och fått en som inte bara skriver ut saker hejvilt och går vidare till nästa, nej hen tänker efter, frågar och undrar.
Men att få hjälp att reda ut orsakerna, att ta itu med att försöka lösa vad som är, reda ut på lång sikt, det är så mycket svårare. Om man inte har goda ekonomiska förutsättningar förstås. Men skall man gå den väg som erbjuds alla så är möjligheterna små. Jag fick en dryg handfull antal försök, möten. Sedan var det slut. Och vad som händer nu vet jag inte men någonstans räknar jag med att må som jag gör under oöverskådlig tid. Skit. Kanske är det så det ska vara. Det är svårt att inte tänka så även om jag har en stark rationell sida som kämpar emot.

Det här kan vara det svåraste jag har skrivit men jag tror det är bra även om det är sjukt läskigt och även om tanken på att någon kan tänkas läsa det ger enormt med ångest.

M

Publicerat 2014/10/05 av fabianlund
Kategorier: Uncategorized

Mitt liv har varit ganska jobbigt på sistone. På sistone är en ganska lång tid. Jag har varit väldigt ledsen. Haft mycket ångest har känt mycket tomhet, vet inte riktigt vart jag har mig själv eller vart jag är på väg.

Jag har en person i mitt liv som har hjälpt. Fått mig att känna ett värde i mig själv. Fått mig att kämpa. Av olika skäl som för mig inte är helt givna har vi kommit varandra närmare de senaste åren. På en del vis är vi ganska lika. Vi känner mycket, vi känner stor empati och vi uttrycker vad vi känner. Vi delar såväl aversioner som kärlekar och vi har varandra.
Vi uttrycker vår kärlek till varandra på för oss självklara, för andra kanske märkliga vis.
För dig kommer jag alltid vara en giraff och det gör mig otvetydigt lycklig.
Jag älskar dig och jag är oerhört stolt över dig, vad du tar dig för och vem du är.
Du ser saker i mig som jag inte alltid gör, påminner mig, öppnar dig, ser mig.
Att jag är din morbror gör mig varm i själen. Du ger livsglädje som ingen eller inget annat. Tack M!

En ovälkommen känsla

Publicerat 2013/05/12 av fabianlund
Kategorier: Kärlek

Återigen är den här. Den största tomheten som finns. Känslan av att inte vara önskad.

Ett tag trodde jag nog att jag var på rätt väg. Guidad fram genom tillvaron av, om än inte kärlek så en känsla av att vara önskad. En känsla av att det fanns någon som ville ha mig i sin tillvaro, på endera sättet. En känsla jag saknat. En möjlighet att få blomma.

Ett hopp hade väckts, en glädje för tillvaron som jag inte upplevt på länge. En glädje baserad på den där känslan.

Jag hade på något vis, med stor bitterhet och ett tungt hjärta, accepterat att ensamheten är och alltid kommer vara min alldeles egna livspartner. Den mest ovälkomna tänkbara. Jag rycktes ett tag från den. Rycktes till en tillvaro där jag vaknade redo att le, där jag somnade gott och utan grubblerier.

Nu är jag åter i den tommaste av tomma världar. Jag räknar med att stanna. Hoppas av hela mitt tomma hjärta att få fly den.

Mer än omtyckt

Publicerat 2013/04/09 av fabianlund
Kategorier: personligt

Många uppfattar nog mig som en person att tycka om, en uppskattad person, en person som skänker glädje och omtanke. Det är många gånger så jag uppfattar mig också. Men jag känner ofta också att jag behöver mer. Att jag behöver få betyda mer för någon, även på ett vänskapligt plan. Jag behöver vara behövd. Speciell.

Den känslan, de relationerna har funnits men jag märker att de tunnats. Jag känner själv att jag blivit en i mängden. Min omgivning har växt ifrån mig eller jag har växt ifrån min omgivning. Hur som helst så har relationerna förändrats. Mycket. Påtagligt. Jag är en person i ett relationsmässigt folkhav. Sökandes efter vägen åter.

En önskan om vardag

Publicerat 2013/04/09 av fabianlund
Kategorier: Kärlek, personligt

Jag har länge sökt kärleken. Hoppats, vägrat ge upp hoppet. Alltid trott någonstans innerst inne att det någon gång skall dyka upp någon. Den tanken, det hoppet är borta. Jag har insett det. Det må låta dystert. Det känns dystert men jag har tappat den tanken. Den är långt borta. Kanske kommer den en dag åter, för att snabbt lämna mig igen, efter att än en gång ha sänkt mig.

I min tillvaro, i mina försök, kan jag skönja ett mönster. På avstånd är jag en person att förälskas i, vilja vara nära. Men när avståndet är mindre blir det självklart att ta till flykten. Det är så tydligt. Jag antar att jag inte är häftig, att jag inte är en person som tar någon med storm. Och människor förväntar sig förälskelse. Den där häftiga känslan i magen, pirret. Att allt skall klaffa. Och det ger jag uppenbarligen inte. Jag är mer en person att bli kär i, att se långsiktigt med. Bättre i längden än vid första eller kanske andra intrycket. En person som är mer vardag än fest, mer Volvo är Porsche. Jag avskaffar gärna det första och andra intrycket. Går direkt till vardagen. Där tror jag mig kunna göra en bra insats. Men så länge den där häftiga helgen, upplevelsen innan vardagen kommer, så länge den finns är jag borträknad.

Och det må låta väldigt dystert men är väl uttestat och en slutsats som framkommit i diverse olika testmiljöer. Med er, med andra, med samma resultat.

Det är en tillvaro som är svår att hitta ljusglimtarna i när tillvaron är sy mycket uppbyggd kring kärleken och avsaknaden av den som min är. Och det är något som är svårt att korrigera, svårt att räta upp även om det skulle göra gott. För saknaden är stor.