Att göra upp med sig sig själv

Jag var fyra år när jag upplevde mig mobbad första gången. Utsatt. Tillräckligt mycket för att jag skulle minnas det idag.

Detta fortsatte i mellanstadiet, såväl på skoltid med små gliringar av olika slag av typen någon som behövde något att roa sig med, någon att hacka lite på för att visa sig stöddig för kamrater.

Kanske allra mest märkte jag av detta på fotbollsträningar.

Det har också vid denna tid som jag började få höra hur smal jag var och fick inpräntat i mig av alltför många hur fel detta var. Ett uppbrott från trygg miljö följde med tre tunga år av utanförskap och mobbing följde i högstadiet. Då var skadan skedd. Jag hade blivit nedtryckt så långt och gått tydliggjort hur fel jag var så mycket att det var svårt att återhämta sig ifrån. Kroppskomplex för livet var satta. Grunden till ett ständigt ifrågasättande av mig själv var lagd.

Att sedan komma åter till uppväxtstaden, osäker, liten och skör, för att märka att de konstellationer jag varit trygg i brutits upp och det jag haft att komma åter till behövde byggas åter från ganska nära grunden. Ja, det var som förståeligt är inget som gjorde underverk för mig. Men på det hela en ganska bra tid. Behovet av trygghet var som störst och på vissa plan fanns den, på vissa gjorde den det inte.

På detta följde mitt livs kanske näst sämsta beslut. Jag skulle göra lumpen. Och den främsta anledningen till det, ett klumpigt uttalande från psykologen vid mönstringen.

Tio månader av att bli kallad mannen utan axlar från andra jämnåriga. Osäkra jävlar som behövde ett offer att projicera sin egen osäkerhet på? Kanske. Det är helt ovidkommande nu. Vatten under broarna. Spåren det lämnade är tyvärr inte vatten under broarna. Att under en tid då jag redan innan kände mig utanför, inte passade in, bli än mer nedtryckt, än mer utanför. Det var uppenbarligen traumatiskt.

Ända sedan den tiden har jag haft enorma komplex för mina axlar, ”mannen utan axlar” har ekat i mitt huvud och gör till och från fortfarande det. Så sent som för fem år sedan så såg jag fortfarande Gollum när jag såg mig själv i spegeln.

Jag har insett att jag mått psykiskt dåligt ända sedan den tiden. Att osäkerheten och otryggheten alltid vandrat med mig som den mest ovälkomna stalker. Jag har hanterat det på olika vis. Med alkohol, med att jobba 65-timmars veckor, med att på olika vis göra vad jag kan för att bli sedd. Jag har gjort mitt yttersta för att vara tryggheten för andra, för att de inte skulle känna utanförskapet jag känt. För att de skulle känna sig sedda på ett sätt jag aldrig känt. Att må dåligt har varit ett normaltillstånd mitt vuxna liv. Med vissa korta frånsteg uppåt och ett par ordentligt djupa frånsteg nedåt.

Andra har upplevt mig som den stora tryggheten. Jag har varit väldigt bra på att skapa en fasad andra kan älska, för att jag varit så övertygad om att den jag är inte går att älska. Jag har strävat hela mitt liv efter att vara någon jag inte är, för att den jag är inte är god nog. Lång, lång tid utan yttre bekräftelse har gjort det. Lång tids terapi fick mig att förstå det.

Och ja. Älska dig själv, häng inte upp dig på andra och så vidare. Men hur? Jag vet att det är möjligt. Det måste det ju vara. Men vägen dit är inte enkel, trots vad många verkar tro. Och jag vet att för att ens komma i närheten behövs någon sorts trygghet. Fast mark under fötterna att utgå från. Falla tillbaka på. Till viss del har tryggheten gällande mitt inre kommit på senare år. Jag har slutat låtsas. Men bilden jag ser i spegeln är till stor del densamma. Den där skrangliga, taniga, klena typen utan axlar.

Det är en självbild jag gjort mitt bästa för att göra något åt, många gånger. Ett yttre ingen kan älska. Och rationellt vet jag att det inte är helt sant. Men en trasig hjärna med en självbild i kras är sällan rationell. Att ändra på det yttre löser ingenting. Kan så vara. Men det är lättare att åtgärda än det som sitter i huvudet. Senast igår fick jag till mig att istället för att göra något åt det yttre så får jag väl göra något åt komplexen istället. Men det är inte så enkelt. Framförallt inte när man kämpat större delen av ens vuxna liv med det. Det är tyvärr inte bara att göra.

Jag fick en fråga häromsistens om varför jag helt saknar helkroppsbilder på mig själv, både delat med andra och i min egen bildbank frågan är väldigt lättbesvarad. Jag har inga sådana för att de väcker så mycket skam i mig. Jag har lärt mig acceptera min överkropp. Jag kan till och med gilla mina axlar för den resa de tagit mig med på, den utveckling de drivit mig till. Men nedanför midjan? Nej. Av så många skäl. Det är bara sorgligt och det är bara påminnelser om vad jag inte vill minnas.

Jag har hela mitt liv sett mig som alltför tanig, klent byggd, späd, och alla andra omskrivningar av det man kan komma på. Det har sagts på elakartade sätt, det har sagts på skämtsamma sätt och det har sagts på korkade sätt av människor som borde veta bättre. Men det har sagts. Det är en bild av mig själv jag fått bekräftat och därför trott på, tagit till mig som sanning.

När andra sagt saker som ”jag går upp tre kilo bara jag tittar på en chokladbit” har det i mig väckts tankar om hur jag önskade att det var så för mig. För så har det verkligen inte varit. Det har varit och är oerhört svårt för mig. Både på lång och kort sikt. Det är en kamp jag ägnat mig åt, från och till genom åren, med olika intensitet. Att sedan ha neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som påverkar de exekutiva funktionerna, det vill säga gör att jag har svårigheter att avsluta vad jag påbörjat, gör det inte lättare.

Nu är jag där igen. Försöker. Mer hängivet än någonsin. För att jag vet att om jag avviker från den hängivenheten minsta lilla så öppnar jag en dörr till att misslyckas med att fullfölja.

Ett brytande av mönster. Komma ur fasta tankebanor. Och den kanske främsta sporren i detta är något jag fick höra om mig själv nyligen som tog mig ur gamla negativa tankebanor. ”Du verkar vara en person som gör något”. Det är verkligen en självbild jag aldrig haft. Inte i närheten. Snarare raka motsatsen. Så för de små orden är jag väldigt tacksam.

Jag är här där jag är nu och jag är hängiven mig själv på det sätt jag känner att jag kan. Jag vet inte vart det leder eller hur lång tid det håller men just nu är jag tydligen en person som gör saker. Och det är jag nöjd med. Trots att jag inte känner igen mig själv. Och det är ju positivt i det här fallet.

Pappadagen

Idag är det på dagen åtta år sedan den där hjärtskärande torsdagen då jag tog emot mitt livs tyngsta telefonsamtal. När jag mitt på Drottningtorget fick höra min brors darrande röst som berättade att vår far hade tagit sina sista andetag och lämnat jordelivet. Jag stod längst bak på spårvagnen och försökte hålla tillbaka tårarna. Det gick inte. Det var lika omöjligt då som det är nu när jag skriver detta.

Bara några dagar tidigare hade vi hälsat på honom, väckt glädjen i hans trötta ögon. Väckt hoppet i mina.

Min far Arne. Jag ser honom var dag. På det inramade porträttet men också på teckningen av honom jag en gång gjorde av honom i sitt arbetsrum, sittandes vid sin dator och med ett par skotskrutiga tofflor. Bredvid dessa porträtt ligger hans doktorsring och hans gamla klocka, den som hängde i ett buntband i hans skrivbordslampa, där med utsikten över Gullmaren.

Åtta år har gått och det är som det är med sorg. Det går upp och ner och kan överrumpla en totalt. Som här och nu. Idag. Med tårarna rinnande ner för kinderna.

Jag saknar dig pappa.

Utan dig

Idag är det din dag. Du som skall äras. Min älskade syster, du som oavsett om du riktigt vill kännas vid det eller ej varit avgörande för mig så många gånger.

Utan dig vore jag ingen.

Du satte fart redan tidigt och var den som lade grunden för min, vid det här laget utomordentligt goda musiksmak.

De perioder i mitt liv då jag varit som lägst, då min vilja att vara varit som svagast, så är det tack vare dig som det har vänt. För dig som jag tagit tag i mig och vänt. Vi reste tillsammans till Åland för några år sedan, under en period som för mig var ganska mörk. Vi satt tillsammans på fördäck, proppmätta efter buffén. Jag kommer ihåg att du sa till mig ”Jag vet ju att du inte mår så bra Fabian. Jag skulle bli väldigt glad om du tog tag i det, sökte hjälp för det. Jag hjälper dig gärna.” För mig var det så självklart. Att göra det för min skull, det såg jag inte riktigt någon mening med. Att göra det för dig, det var så självklart. Jag tog tag i det där. Vände det och kom på fötter.

Utan dig hade det inte skett.

Några år senare ringde du en dag och sa ”Jag har tänkt på en grej. Kan du inte komma upp och hälsa på?” Så det gjorde jag. Vi gick ut och gick en sväng med barnvagnen med yngsta dottern i. Du hade varit på en föreläsning om barn med koncentrationsstörningar. Berättade för mig att när du satt där så hade du instinktivt känt att ”det där är ju Fabian”. Jag minns att jag blev lite ställd, perplex. Samtidigt var det så självklart för mig att om du tänkt så, då måste det ju ligga något i det. Det var början på mitt uppvaknande. Början på något livsförändrande, något som gett mitt liv mening igen. Det hade högst sannolikt aldrig skett annars.

Utan dig vore jag inte i närheten av att vara den jag är idag.

Så tack, älskade syster för att du förgyller mitt liv. För att du hjälpt mig bli den jag är idag. Jag älskar dig.

Nytt liv

Som många av er vet har jag kämpat länge. Kämpat länge med att finns min plats, hitta mig själv men också kämpat länge med sjukskrivning som sysselsättning.

Det är inte så nu. Jag lever ett nytt liv nu. Jag kämpar fortfarande men med helt andra saker. Jag har hittat tillbaka till grunden, till det mer basala. En utmaning i sig för mig som alltid setts och kanske än mer alltid sett mig själv som akademiker. På så många nivåer tidigare har jag sett arbetarföraktet hos akademiker och kanske trots att det tar emot, också sett det hos mig själv. Nu är jag på den andra sidan. För att möjligheten gavs först och främst men också av andra skäl när jag nu väl är här. Jag utmanar mig själv genom att utmana mina normer. Jag får göra något som jag kan släppa när jag går hem från jobbet, en otrolig kontrast till det tidigare. Men jag ges också nya perspektiv. Och jag stöter fortfarande på föraktet, blickarna och orden som säger att jag är en utböling och inte hör hemma där. Jag kan ta det, kämpa i motvind är inget nytt. Perspektiven dock, de är nya och ack så viktiga.

92

Igår skulle min käre far ha fyllt 92 år. Nittiotvå. Det är rätt häftigt. När jag var liten minns jag att jag tyckte att hans ålder var rätt jobbigt. Jag minns ett tillfälle när fotbollslaget hade öppen träning (det låter tufft så därför skriver jag det) med anhöriga inbjudna. Jag fick frågan från en lagkamrat om vem jag hade med mig. Mamma och pappa svarade jag. ”Och farfar va?” svarade lagkamraten, med hänvisning till pappa.

Sen jag blev äldre så växte jag in i insikten hur häftigt det var. Hur häftig han var min pappa. Så mycket erfarenheter. Så mycket att berätta. Så mycket att lära ut. På många vis kom han att bli min idol när jag kom till den åldern då man inte har idoler längre. En förebild för att han var den han var och såg till att göra det han ville, såg till att få ur sig det han tyckte borde höras, läsas. Sen jag blivit vuxen har jag insett att han kanske inte i alla lägen var den bästa föräldern, att även han hade brister. Det kom när jag lärde känna djupet, såg mer än bara det enkla. Men så är det ju med alla. Det är summan av helhetens delar som gör oss till den vi är.

Även om jag kom att ha större fötter än honom och han tog över åtskilliga av mina par skor så har jag alltid försökt fylla hans skor. Sett upp till honom och försökt göra honom stolt. Även om han på många vis gav mig min språkliga förmåga så var han inte alltid så bra på att uttrycka sig. Men han fanns alltid där. När han skulle begravas och mannen från begravningsbyrån förberedde sitt anförande om pappa så var trygghet det som genomsyrade den input som kom från alla oss hans barn.

Jag har gått från att försöka göra honom stolt till att veta att jag gör honom stolt. Eller skulle göra honom stolt snarare. Han finns inte med oss längre, i jordelivet.

Den sista tiden med honom var väldigt omvälvande, väldigt utvecklande. Tvingade mig att växa, att mogna. Att gå från att vara en son till att vara vuxen.

Jag insåg ganska nyligen att jag kommit till ett nytt steg i min sorgeprocess. En mer passiv del. Från att den första tiden, de första åren pratat öppet med honom vid hans grav och hejdat impulser att ringa och berätta att det är fotboll på TV, för att inse att det inte finns någon att ringa. Att under flera år påminnas av platser, ljud, berättelser och intryck, till en ständigt underliggande stolthet över min far Arne. Från allt det till att för några veckor sedan inse att datumet för hans bortgång passerat obemärkt. För första gången. Datum och tidpunkter är inte lika viktiga längre. Minnen kommer alltid vara det.

Jag älskar att mina ögon tåras nu, när jag skriver detta. När jag minns. När jag minns min älskade far. Grattis i efterskott pappa. Jag älskar dig.

Det här med känslor

En sak jag kommit att inse när jag lärt mig mer om min ADD är grunden till mitt känslobeteende. Jag har alltid haft väldigt nära till mina känslor och alltid haft väldigt starka känslor. Om jag av någonting blivit glad så har det inte varit på en normal eller rimlig nivå. Jag har blivit tokigt glad. Vid minsta motgång har samma sak hänt, jag har inte blir lite nedstämd för stunden och sen gått vidare, jag har istället sjunkit sanslöst djupt. Ett djup där allt känns för jävligt, bara för att någon kanske sagt att jag ser sliten ut, att jag skulle kunnat göra något bättre eller när någon sagt att hen skall höra av sig men inte gjort det.

Om någon säger till mig att hen skall höra av sig och inte gör det så är inte det hela världen, kan tyckas. Men jo. För mig har det varit det. För mig har varje sådan sak inneburit att jag tänkt att det innebär att hen inte bryr sig, inte vill vara min vän och helst glömmer bort mig helt och hållet.

Jag har sedan ungefär åtta år en depression jag dragits med. Jag har på senare tid förstått att ADD sannolikt varit en bidragande orsak till den. Har insett att dessa båda förstärker varandra.

Vidare när det kommer till känslospåret så är jag väldigt intensiv i mina känslor. Jag kan vara väldigt överväldigande. Många uppfattar detta som ganska skrämmande har jag förstått. Jag har levt en ganska ensam tillvaro och om någon visat minsta intresse för mig så har jag blivit betuttat, förälskad, snabbt. Jag har i efterhand insett att det ofta är en förälskelse i känslan snarare än i denna någon. Så jag jobbar hårt just nu på att ransonera mina känslor. Om och när jag får upp ögonen för mig så jobbar jag hårt på att inte vara överväldigande. Att låta saker ta tid, att inte alltid ha sista ordet, att inte höra av mig konstant bara för att. Det är en väldigt nyttig process men så in i helvete svår.

Samtidigt är det oerhört intressant att lära mig handskas med mig. Vilket är behövligt. Om inte jag kan hantera mig, hur skall någon annan förväntas kunna göra det?

Jag lär mig mycket och jag lär mig hur. Har blivit mycket bättre på att kommunicera det också. Övar mycket på att hålla igen, för att ge mig chansen att känna fullt ut. Att skynda långsamt.

Förändring

Jag behöver förändring. Låter mig påverkas så mycket av omständigheter och känslor nu. Har för lite att hålla fast vid. Jag har blivit för van vid att bita ihop och vara stark. Det har urholkat mig rakt igenom. Skalet finns kvar, dag ut och dag in, men jaget urholkas. Jag behöver känna att jag har en plats i tillvaron, både i min och andras. Den platsen känns väldigt avlägsen i dagsläget.

Det är inte en hållbar utveckling. Och jag har lärt mig i skolan att hållbar utveckling är bra. Har till och med en bok någonstans om det. 

Jag fungerar inte

Så är det för mig. Det är en kort sammanfattning av ett nu relativt långt liv. Jag är ganska relativ av mig vill jag tro.

Just som rubriken säger, så har jag känt hela mitt vuxna liv. På olika vis och olika formuleringar men kontentan är densamma. Ofta har det varit ett mer självdestruktivt tänkande i stil med att jag inte räcker till eller ”vad är det för fel på mig?”

Nu vet jag. Förra sommaren fick jag diagnosen ADD. Det är som ADHD utan H. De där jobbiga ungarna som aldrig kunde sitta still, hålla fokus eller göra som man ska ni vet. Fast jag har aldrig varit hyperaktiv. Inte utåt. På insidan kan det gå i tokfart men jag tappar också tråden lika fort. Sedan jag fick diagnosen har jag lärt mig mycket. Jag har fått en förståelse för allt som är mig. Alla de där sakerna som också har lett till en depression som snart firar tio år. Det är lite oklart vad som kom först, vad som kom när och så vidare. Och det är egentligen inte relevant. Men väldigt mycket av allt negativt jag har känt har kommit ur problematiken. Vad är det då som är grejen?

Först och främst och kanske allra tydligast för min omvärld så är det min exekutiva förmåga som inte fungerar. Saker blir inte gjorda. Det kan röra sig om alltifrån plugg till vardagssysslor, självklara saker som att öppna post falerar och kanske den sak som påverkar mest, sociala initiativ fungerar inte för mig. Det är jättesnällt av bekanta som säger ”kom förbi någon dag”, ”du är alltid välkommen”, ”kom när du vill” etc. Men den friheten är oerhört begränsande för mig. Det blir aldrig av, den där sista kraften att ta sig över tröskeln och komma iväg, den finns där inte. Ge mig en tid och en plats och jag kommer på stört, punktlig. Ge mig möjligheten att alltid kika in och jag kommer aldrig. Det är fruktansvärt frustrerande och för mig har många relationer blivit lidande och kanske runnit ut i sanden just på grund av detta. Det är inte det att jag inte vill, det är det att jag inte kan.

Den där förmågan att få saker gjort, avsluta det jag påbörjat, den där avsaknade förmågan, den har förstört för mig så länge jag kan minnas.

Det är en helt annan sak när jag har någon annan att svara emot, någon annan att göra saker för. Då är chanserna betydligt större att det blir av och blir gjort.

Jag kan utan att ljuga säga att det inte har gått mer än högst en handfull dagar de senaste 8-10 åren då jag inte haft ångest, ofta förlamande sådan, för den jag är. Ångest för den jag är och för att jag inte fungerar.

Jag har fått höra många förvånade röster över det här och sanningen är enkel. Jag anstränger mig som fan, konstant, för att måla upp en snygg fasad, för att hålla skenet uppe. Det är en naturlig reflex men den är också oerhört uttröttande.

Det här skriver ju inte jag för att få sympati. Jag skriver det för att ni skall veta och för att kanske få upp ögonen lite för att de där bokstavskombinationerna finns även hos vuxna. Jag skriver också, och kanske främst för att underlätta för andra. För att föregå med gott exempel, för att underlätta för andra att prata om det där något som man bär med sig men som skammen för att prata om är för stor.

Jantelag och meningen med livet.

Jag har funderat mycket på vad jag skrev igår här. Hur en stor del av mig kände skam för att jag framhöll vad jag gjort. Jantelagen in action. För mig handlar det dock lika mycket åt det positiva hållet om att jag vet att många uppfattar mig som en förebild, vilket i sig är jättekonstigt. Den vetskapen gör det för mig acceptabelt. Vetskapen om att jag kan göra skillnad. För det är det som för mig är meningen med livet. Att påverka. Förändra. Utvecklas och få andra att utvecklas. 

När jag var liten drömde inte jag om att bli brandman eller polis, jag hade siktet inställt på att bli en god människa. Många vill påstå att det är uppfyllt, jag vill påstå att det inte är det för det skulle innebära att jag kan slappna av, vara nöjd och stanna upp. Och stannar jag upp så har jag slutat utvecklas och förlorat. 

Mänsklighetens avskräde

Jag har varit på bio ikväll. Satte mig i godan ro på vagnen hem. Efter en stund stiger det på en uppenbart packad man, ungefär dubbla min kroppshydda. Sätter sig en bit bort, röker, spottar på golvet etc. Han kändes dock inte riktigt som någon som vill bli tillrättavisad om sådant så att jag höll mig från det. Man får välja sina strider etc.

Det dröjde dock inte länge förrän han började störa en ung kvinna på vagnen ett par säten bort. En kvinna med hörlurarna i, blicken in i fönstret. Hon ville väldigt uppenbart inte ha hans uppmärksamhet. Och jag hade en känsla av att han inte skulle bli trevligare av att hans uppmaningar att se på honom, prata med honom inte hörsammades.

Så jag reste mig upp och avbröt honom. Påtalade lite försiktigt att hon nog inte ville prata med honom. Har aldrig mötts av en hårdare blick. Jag fick i flera minuter höra om hur han tillhörde den gamla skolan, den som lät nävarna tala. Att han suttit inne för misshandel. Jag satte mig ner och bedyrade att jag uppenbarligen hade gjort ett stort misstag. Han insisterade dock på att veta vilken hållplats jag skulle av på, han tyckte att det vore en bra idé om han gick av samtidigt så att vi kunde ta ett ordentligt snack om det här, bara vi. Jag tyckte inte att det var en god idé så när han satte sig ner och insåg att den unga kvinnan var försvunnen, hör och häpna, då tog jag chansen och gick av i förtid.

Längesen jag var så här skärrad. Känns lite som att självbevarelsedriften hos mig hade tagit en tupplur en stund där. Men jag kom hem välbehållen, det kan säkert tyckas vara det viktigaste.